Så kom den där obehagliga känslan. Den som jag var säker på att jag inte skulle få förrän efter ett väldigt bra tag. Jag har hemlängtan för första gången någonsin. Jag känner mig rätt tafatt på franska, förstår cirka 70% typ så där är det lugnt. Men att inte kunna uttrycka mig som jag vill, det är det jobbigaste. Ikväll ska jag och en tysk au pair (som jag delar rum med) träffa en au pair från Nya Zeeland. Vi ska sortir (gå ut) och jag undrar om det har samma betydelse som i Sverige. Vi får se.
Det har hittills varit en aning jobbig dag. Och det är väl för att jag har hemlängtan. Fast egentligen, för att klargöra saker så längtar jag inte hem till Sverige utan till mitt hus och min familj. Jag saknar särskilt mina föräldrar. Det bränner i ögonen när jag tänker på dem. Saknar även mina vänner. Så familj och vänner ring gärna mig på Skype eller viber.

Jag saknar er. Men bli inte oroliga, det är vanligt med saknad. Jag ska inte ge upp. Det ska bli bra det här. Jag ska klara det här.