Åh vad denna dag har varit lång och jobbig...  långt inlägg!
Det började dock bra, jag vaknade vid åtta, pratade lite snabbt med mamman innan hon åkte och jag och N gick till skolan. Vi pratade om allt och inget som vanligt, konversationen var ungefär så här fast på franska:

N: "men mikaela, du har som vanligt inga vantar..."
Jag: "nej, jag vet... kanske kan jag önska mig det i julklapp av tomten?"
N: "ja det vore en bra idé. jag kan skriva det till honom, jag ska ändå skriva min önskelista."
Jag: "det vore snällt! men ett problem, han vet inte vem mikaela är. vem är mikaela?"
N: "det är min storasyster."

Där smällte jag lite... Han kan vara för söt ibland. Jag lämnade honom och vi vinkade genom fönstret innan jag gick hem och åt minimal frukost, var inte hungrig. Vid 10 åkte jag spårvagnen en hållplats och gick in på Coiff&co, en frisörsalong. Frågade på franska om de hade drop in och om det fanns en ledig tid. Jag fick ett "oui" som svar och fick göra mig i ordning själv, med "blusen". Fick håret tvättat, "massage för huvudet" och sedan frågade hon hur jag ville klippa. Endast lite sa jag och hon klippte i en minut knappt, inget vid luggen och började sedan föna håret. Hon sa sedan "voilà" och det var då jag upptäckte att hon var klar, hon tog nämligen fram spegeln. Jag kände inte för att börja klaga på franska, jag var inte på humör så jag betalde 20 euro, fick en del rabatter och sen gick jag. Håret kändes ändå väldigt bra - precis som det gör efter man klippt sig. Såklart vad jag hungrig efter ingen frukost så jag köpte en supergod baguette med kyckling, ägg, sallad, tomat och så, 3,5euro. I Sverige hade den kostat det dubbla. Jag måste lära mig att uttala skillnaden "de baguette" och "deux baguette". Hon tog nämligen fram två...

Jag kom hem, värmde på lunchen och hämtade N. Sen började krisen när vi kom hem. Jag vet inte varför men det var problem när han skulle klä av sig ytterkläderna, han ville att en leksaksbil skulle upp till hans rum och han ville inte/ville duka bordet. Allt var så problematiskt och efter 15-20 minuter gråt och skrik var klockan mycket och vi borde ätit lunch då så jag ringde mamman. Hon försökte prata med honom men han vägrade så hon sa att hon skulle komma hem, trots att det tar minst 20 minuter... Jag försökte lugna N med att ta honom i famnen och vagga honom, sjunga, prata lugnt men slutade bara med skrik och att han slog mig. Tur att 3åringar inte slår hårt... Mamman kom hem och han hade slutat gråta innan, jag läste en saga då. Vi åt lunch tillsammans, pratade och så. Klockan var sedan 13.45 när hon skulle åka och lunchen var klar. 13.35 stängs dörrarna till skolan... Jag frågade om det var några problem att vi var sena men hon sa att det var lugnt. Jag sa att jag var ledsen att hon var tvungen att åka hem från jobbet men att jag visste inte vad jag skulle göra alls. Då sa hon att det var inga problem, helt förståeligt och att det var lugnt - jag gjorde det rätta. Så himla skönt att hon tänker lika, att hon gör det enkelt när det är jobbigt.
N och jag gick till skolan 13.55 men han var väldigt trött så det tog sin tid. Dörren till skolan hade någon glömt att stänga så det var bara att gå in. Jag gick till hans klass och på vägen dit så såg jag läraren i ett annat klassrum. Hon gick ut för att prata med oss... Jag kan bara sammanfatta vad hon sa: "varför är ni sena? man ska hålla tiderna, inte bryta mot dom. det här är inte alls accepterat i primaire (låg-mellanstadium). du skulle ringt, detta är inte bra. det är okej att vara sen om vi vet om det, annars absolut inte. han borde gå hem till sig och sova siestan där, här kommer han väcka de andra."
Jag stod där och förklarade för henne, att det hade varit väldigt problematiskt, mamman var tvungen att komma hem... Att det var därför vi var sena och mamman hade sagt att det var okej. Jag frågade om vi skulle hem, att han inte fick sova siestan där. Hon sa då "ni är ju ändå här så han kan ju lika gärna sova här, men jag tycker inte det är så bra." Jag stod där och mitt i allt så kände jag tårarna nästan komma. Jag kunde inte börja gråta där. Sedan lämnade jag N där iallafall och gick hem. På vägen hem, på gatan, ringde mamman och jag berättade. Hon blev väldigt arg och sa att läraren kunde inte göra så. De är TRE år barnen, kan de inte vara en aning försenade? När vi lagt på så började jag gråta. Öppnade dörren hem och det fortsatte, gick upp till mitt rum och där gick det inte längre. Tårarna forsade ned och det var skönt att ingen var hemma, jag kunde "gråta hur högt" jag ville. Jag ville så gärna skypa med någon kompis eller familjemedlem men ingen var online, inte heller på facebook... Pappa loggade sedan in och då hade jag tack och lov slutat gråta. Andra gången på en vecka. Fjärde gången totalt under fyra månader. Kombinationen "tuff lunch med N + hemlängtan + arg och nedklankande lärare" var ingen bra kombination.

När jag skypat med pappa så tog jag bussen som är 5 minuters promenad från mig. Hoppade av vid Talensac och köpte andra julklappen, skönt att ha några köpta nu! Gick förbi Talensacs marknad, köpte småsaker på Carrefour och gick hem. Diskade och hämtade sedan N. Han hade sovit hela eftermiddagen så han var jättetrött, säkert en av orsakerna till "kriserna". Jag lät honom se på "Cars 2" och vi lekte sedan med bilar innan mamman kom hem 17.45. Vi pratade om dagen, om det mesta. 20.00 åt vi middag, quiche lorraine (ost och bacon paj typ) och allt kändes bra igen. Jag berättade om N på morgonen, vad han sagt. Jag skrev ut mina resehandlingar, tågresan till Paris och flyget till Sverige, och det kändes nära. Jag skulle egentligen varit barnvakt idag men mamman sa aldrig något om att det var "inställt". Synd, då hade jag kunnat gjort något men jag hade nog inte orkat ändå. 21.45 gick jag upp till mig, mamman nattade N och en kvart senare kom pappan hem från sin jobbresa. Rike ringde och frågade om jag ville mötas upp i stan men jag sa att jag orkade inte...
Nu ska jag sova, äntligen helg!!!!