Trakasserier

När jag skrev detta inlägg så var jag inte till 100% ärlig, mest ville jag inte oroa mina föräldrar. Men det var en del andra saker som mannen sa. Det var ungefär så här:

mannen: hej
jag: *ignonerar helt*
mannen: du är mycket vacker
jag: *fortsätter att ignorera*
han fortsätter att säga saker i stil med det tidigare och vi är sedan framme vid busshållplatsen där det står en annan person. jag tänker då att han borde sluta men nej.
mannen: pratar du franska?
jag: ingen franska (med jättestark brytning)
han: engelska?
jag: ingen englska (med lika stark brytning)
han: jag har sett dig flera gånger här. jag har sett dig gå den här vägen.
jag: fortsätter att vara tyst men mitt hjärta börjar dunka i 180.
han: jag har sett dig ta den här bussen och gå i det här området. jag har sett dig ta nattbussen hem flera gångern runt 5-6 på morgonen och gå av vid rond point de ______ och sedan gå längs rue de _______. sedan väljer du gatan in vid kyrkan.

Det var när han sa det sista som jag blev skakis. Bussen kom sedan och jag gick på och han stannade utanför och vinkade åt mig. Det kändes så obehagligt att någon sett mig gå hem på natten. Veta vilken väg jag gick hem. Det som är obehagligt är att det aldrig varit någon ute när jag gått hem och att det är 900 meter mellan där jag gick av bussen och kyrkan/där jag bodde. 900 meter. Och att det är inte under dagtid, vem är vaken mellan 3.30-7.00 som är tiderna då jag kommit hem. Vem kan varit uppe då och sett mig gå hem? Att veta att någon sett en när man själv inte sett den personen var det som gjorde mig lite orolig. Jag var inte rädd, det var bara obehagligt. Men om det var i början av mitt år så hade jag blivit jätte jätte rädd men då (19 maj) så blev jag inte det för att det är normalt. Saker som detta är normalt i Frankrike. Man blir sexuellt trakasserad säkert en gång per dag och det är normalt. Det är sånt man får utstå som tjej och särskilt när man är blond. Det är inte bara mig det har hänt, liknande hände många av mina kompisar också. Jag vet dock inte om det bara är Nantes men kan säkert tänka att det är hela Frankrike.
Jag var van med att folk sa "salut belle" osv. ofta och att de drog handen genom mitt hår. Men det obehagliga med det här var att han sa att han visste ungefär var jag bodde, var jag gick av och att det var på natten. Om det var någon på dagen som sa att den sett mig ta spårvagnen på dagen skulle jag knappt tänka på det. Men detta var på natten. Jag fick sedan svårt att sova nätterna efter, vaknade flera gånger per natt och trodde att någon var i mitt rum eller stod utanför på gatan. Jag berättade också vad han sa för värdmamman och hon sa att det är rätt normalt. Men mitt bästa tips för er som ska åka är att ignorera, att låstas inte förstå. För mig har det hjälpt i alla folk. Ingen vill prata med någon som inte förstår.

Fråga angående att träffa nytt folk och åka privat

Jag fick en fråga för några dagar sedan och svarar på den i ett inlägg då jag kan tänka mig att fler undrar samma sak.

Hej!
Jag har en allmän fundering, och det är hur pass lätt det är att träffa andra ungdomar? Jag tänkte eftersom man ändå har lite ledig tid i veckan, och det kan ju vara roligt att fylla den med lite egna aktiviteter. Hur har du lärt känna andra ungdomar? Och är det då andra au pairer, eller är det fransoser?

Och en till fråga, ångrar du på något sätt att du inte åkte via en organisation? Jag tänker på ifall man skulle hamna hos en jättekonstig familj, så finns det ingen som "backar upp/stöttar" en (så som en organisation utger sig göra). Kändes det som en oro eller hur tänker du om det? Tack för en jättebra blogg!
 
Tack så mycket, alltid jätteroligt att höra :) Jag tyckte det var enkelt att träffa folk i min ålder. Dels för att jag var medlem på vissa sidor på internet och även gick jag i en skola med främst Au Pairer i Nantes. En av mina bästa kompisar Rike hittade jag på Couchsurfing. Jag hade skrivit på deras forum i Nantes om någon var Au Pair där men det var bara lite konstigt folk som svarade först. Sedan svarade Rike, jag la till henne på Facebook och vi skypade också en kväll i juli förra året. Och sen Sara, henne hittade jag på Aupairforum.se och vi möttes sedan upp i Nantes och hängde nästan varje dag hela året. Vi var också ute rätt mycket (som ni nog har märkt hehe) och där mötte vi mycket folk också. Som våra närmaste kompisar som vi hade mötte vi faktiskt i september av en slump och vi hängde tills det att vi åkte hem. Använd den lediga tiden, gör saker, träffa människor och var framförallt öppen. Om någon frågar om man vill göra något; gör det! Ingen känner dig där och man kan vara som man vill. Det var mycket tack vare att jag gjorde saker och gick ut som jag träffade folk. Jag umgicks faktiskt bara med 2 Au Pairer, alla andra var studenter som pluggade franska på Nantes Universitet. Dock inte fransoser, det var bara när vi var ute och träffade folk för att prata med under kvällen men inget mer.

Till din andra fråga så är jag jättenöjd att jag åkte privat. Man betalar inga dyra avgifter till en organisation, man vet exakt vad som gäller mellan sin värdfamilj och sig då det är en själv som kommit fram till det villkoren. Matchningsprocessen kan också bli så lång eller kort man vill, man bestämmer allt själv vilket jag tycker är så bra. Jag är verkligen så nöjd och verkligen glad att jag åkte privat. Men du har rätt, man kan hamna i sämre familjer och då kanske det känns bra att ha någon som stöttar. Jag kände dock att jag ville flytta utomlands själv, göra det till 100% och vara modig som vissa tyckte jag var (vilket jag inte höll med om) och inte ha någon organisation som gör lite av jobbet åt mig. Att jag åkte helt ensam fick mig att växa mer än vad skulle gjort annars tror jag. Även att jag fick en sån bra värdfamilj som jag fick har nog mycket att göra med varför jag är så positiv till att åka privat, vi hade en enda diskussion under hela året. EN! Dessutom hade jag aldrig kunnat åka som Au Pair med en organistation då jag inte hade någon erfarenhet. Men det är en smaksak, man får känna efter själv vad som passar en bäst.

Hoppas du blev nöjd med svaren, om det är något mer, fråga bara! :)

Fråga angående franskan

Jag fick en kommentar och denna fråga var den som alla ställde mig när jag var hemma i julas.

"Nu till miljondollar-frågan ... Har du lärt dig franska flytande? ;) Jag läste att du också hade läst till franska steg 5 och det är min dröm att kunna prata franska utan problem, men det känns så väldigt svårt! :)"

Svar:
Jag var inte alls särskilt bra på franska när jag kom hit, hade VG i alla steg i gymnasiet och kunde grunderna men var inte jätteduktig. Franskan utvecklades direkt dock! Jag skulle själv benämna mig som flytande; jag har inga problem att hitta ord, kan ha ordentliga konversationer och diskussioner, klarar mig utan problem här och tänker och drömmer ibland på franska. Och ändå så har jag pratat engelska med mina kompisar, endast franska med värdfamiljen och på kursen. Men man lär sig ändå, så mycket! Jag har nivån C1 och C2 nivån som kommer efter är nivån som man har om man är flytande som en person som har språket som modersmål. Det tycker jag är bra; jag kommer aldrig kunna bli flytande i franska som en tvättäkta fransos men för att vara svensk då anser jag mig själv flytande i franska :)

CSN-papper

Jag fick en kommentar häromdagen:

Hej igen! Jag läste igenom din packlista som du la upp för ett tag sedan, vilket var toppen för inspirationen, och du har skrivit upp csn-papper. Varför är det bra att ha med sig och vad är det för papper i så fall?
Ha det bra!

När jag anmälde mig till min franskakurs så ville jag inte betala 108 euro varje månad av mina fickpengar som jag får, jag ville hellre få studiebidrag från CSN då jag kände att jag lika gärna kan ta dem. Observera, studiebidrag, inte studielån. Därmed behövde jag ta med papper från CSN som skolan skulle fylla i. Det visade sig sedan att CSN och Högskoleverket inte ansåg min franskaskola som kvalificerad så jag fick inte några bidrag. Detta var då därför jag hade med CSN-papper till Frankrike :]

Une question

Jag fick en kommentar och svarar på den i ett inlägg då det blir för långt annars :]

alltså jag måste bara säga wow! grymt av dej att åka iväg som au pair, vilket äventyr! så himla spännande! hur är det? trivs du i familjen? har du eget rum osådär? vad gör du på din fritid? massa frågor men har själv funderat på att åka som au pair till typ england eller australien :)

Antar då du är en "ny" läsare, tack för kommentaren och besöket ;D Tack så mycket! Nu när jag snart varit här i sju månader så känner jag att det var rätt stort, ett rätt stort steg att flytta utomlands ensam, två månader efter studenten och dagen efter sista dagen på mitt sommarjobb. Men jag har så länge jag kan minnas känt att jag vill flytta utomlands efter studenten, se något nytt och upptäcka nya saker så jag tog tillfället i akt när jag hittade min värdfamilj - och det ångrar jag verkligen inte. Ni som funderar på att åka men är "rädda" att ni ska sakna Sverige, familj och vänner - åk ändå. De finns alltid kvar när man kommer hem, Skype finns och allt annat. Tiden går så fort och man vinner mer än förlorar. Dessa 7 månader har varit de bästa någonsin. Ni måste tro att jag har blivit galen och frälst men det är så, jag är så glad över att vara här i Frankrike och leva livet här.
Livet som Au Pair blir verkligen vad man gör det till. Om jag inte skulle gå ut under helgerna på stan, vara bland annat folk, se Frankrike och Nantes och bara göra ingenting hemma så skulle vistelsen vara helt annorlunda. Grejen är också att jag tar vara på vardagarna också, jag ser till att göra saker och träffa mina kompisar under veckodagarna och kvällarna också, det tror jag är en stor sak som gör att allt är så bra. Jag lever som ett "vanligt liv" utanför Au Pairandet, detta är viktigt känner jag. Att vara Au Pair är mycket mer komplicerat än vad jag trodde, framförallt det att man lever i en annan familj som man från början inte känner. Man lär sig hur det är men det är annorlunda och inte något jag tänkte på innan, att man skulle bo i en annan familj. Jag visste om det såklart men tänkte "whatever" om det. Jag trivs så himla bra, med staden, med värdfamiljen, med mina kompisar, med landet, allt.
Jag har ett eget rum, kan förklara lite hur det är i huset. När man kommer in är entréen, vardagsrummet, matrummet, badrum och kök samt utgång till trädgården. I vardagsrummet är trappan upp, där är mitt rum, N's rum och vårt badrum och sedan en trappa upp till föräldrarnas rum och badrum. Jag har mitt egna rum, känner att jag kan oftast få fritid och egen tid när jag vill. Jag har fönster mot gatan och det gillar jag. Mitt rum, det är perfekt.
På min fritid ser jag till att göra saker som jag skrev, det är viktigt. Jag åker på utflykter, utgångar, shoppar, fikar, äter på restaurant, går på museum och utställningar om vi hittar någon bra, osv. Det är som ett "vanligt" liv :] Om du undrar något mer är det bara att fråga :D

Parler de tout et de rien

Jag fick en kommentar om hur bra min värdfamilj verkar (OCH ÄR) och om det är så att vi pratar franska hela tiden med varandra eller engelska ibland. Svaret är då att det hela tiden är franska, som exempel är mamman  inte särskilt bra på engelska enligt henne själv faktiskt och jag är ju där för att lära mig franska, inte engelska. I början var det rätt svårt, första dagen när jag kom dit - bara franska. Hjärnan gick på full fart men det är något jag lärt mig. Nu är det så självklart, så enkelt när jag kommer innanför dörren i huset i Nantes att prata franska. Likaså när jag är med N så blir det att direkt när jag öppnar munnen så kommer franskan. På andra plats kommer engelskan och sist svenska.
Jag tänker faktiskt på franska och engelska och drömmer likaså på de språken. Jag kan inte komma på när jag senast drömde på svenska, det måste varit i november? Jag stavar fel på svenska också, grammatiken min är så dålig. Jag vågar knappt skriva långar texter som jag annars gillar att göra, på grund av att jag ska bli rädd för mina stavfel :] Tänk er själva, att gå från ett liv där man pratar svenska 24/7 till ett liv där svenska är ovanligt, att endast prata det några timmar på Skype varje vecka - det är min vardag. När jag träffar Sara är oftast någon annan med så då kan jag inte prata svenska, så vi pratar knappt svenska med varandra. Jag har också börjat nu med att skriva "kom ihåg listor" på franska, det går automatiskt.
Nu blev detta inlägg längre än vad det var tänkt, men aja, slutsatsen är att ja, jag pratar endast franska med värdfamiljen och tipsar er att göra detsamma med språk om ni har den möjligheten!

# une question pour moi

Jag fick en fråga för några dagar sedan och tänkte svara på den i ett inlägg, ifall någon annan undrar.

Men du, vad är det för grejer som måste fixas? Typ internationellt körkort, kontantkort till mobilen, kontrakt, bankkort... Är det något mer?=)

Jag behövde inte skaffa något internationellt körkort då jag åkte till Frankrike som är medlem i EU, jag behöver inte heller köra bil här. Här är ett utdrag som jag hittade på motormännen;

"För resor i Norden eller inom EU krävs inte internationellt körkort. Däremot bör eller måste du ha det i de flesta länder utanför EU. Australien och Nya Zeeland kräver en engelsk översättning av ditt svenska körkort. Enklaste sättet är att skaffa ett internationellt körkort. I USA är internationellt körkort en stark rekommendation. Amerikansk polis är inte skyldig att känna till svenska körkort. Saknas internationellt körkort kan en poliskontroll ta lång tid. Gäller alla delstater, framförallt Florida."

Kontantkort till mobilen kan värdfamiljen stå för ibland, min gjorde det. Annars, ta med en mobil från Sverige som är upplåst, inte operatörslåst, och på plats köper (eller får du) ett sim-kort till någon av landets operatörer. Googla eller fråga värdfamiljem om det bästa! Jag använder Free här, det kostar 2 euro per månad som värdfamiljen betalar och med det får jag 2 timmar samtal till alla operatörer och obegränsade SMS. Så bra!

Jag råder er alla till 100% att skriva kontrakt med familjen! Det finns många olika, jag hittade ett på Aupair-world.net till exempel och så finns det även som "regeringen" i landet har. Min värdfamilj hittade det senare alternativet och det är det vi skrev på. I det står arbetstimmar per vecka, semester, lön osv. Skriv ett kontrakt så ni har allt på papper, ett "bevis". Ha även med uppsägningstiden på det kontraktet.

Bankkort då, jag funderade på att skaffa det i början men det kändes inte så nödvändigt. Jag får min lön i kontanter och hemma i Sverige har jag Handelsbanken så de tar inte ut ett öre i kostnad om jag tar ut pengar eller betalar med det här vilket är bra! Det är en smakfråga, dock krävs rätt mycket papper men men. Min kompis Rike har det och för henne gick det jätteenkelt att fixa ett bankkonto.

Jag lägger till att ordna så ni har en försäkring, antingen kollar ni med värdfamiljen hur de gör, om ni kan vara under deras hemförsäkring eller så skaffar ni er en egen. Jag har båda två, min värdfamilj ordnade en Au Pair-försäkring åt mig och så har jag en utlandsförsäkring från Länsförsäkringar, den är väldigt bra - täcker det mesta!

Det var nog det som jag kommer på nu, ska fundera om det är något annat. Har ni andra Au Pairer något att lägga till så kommentera :]

Svar från frågestunden

Hej! Jag hittade din blogg av en slump när jag letade efter au pair-bloggar, då jag är lite intresserad av att jobba som det i Frankrike. Jag undrar om du vet om det är mycket svårare för killar att bli au-pairer jämfört med tjejer? Sen undrar jag också om du tyckte det var svårt att få kompisar där nere?
- Av alla Au Pairer som jag träffat här i Nantes har alla varit tjejer. Nej nu ljuger jag, i september var vi ute och råkade stötta ihop med några personer och en av killarna visade sig vara Au Pair. Jag gjorde en snabb sökning på http://aupair-world.net (där jag hittade min värdfamilj) och då var det cirka 10% av alla familjer som sökte efter en manlig Au Pair. Jag tror personligen att det kan vara lite svårare för killar än tjejer, det var ju i början endast tjejer som åkte men nu är det mycket flera killar än vad det var från början. Jag tror det mest gäller att hitta rätt familj, börja i tid och leta efter den rätta värdfamiljen. Och så en sak till, jag anser att de är väldigt konservativa här i Frankrike så var beredd att det kan ta lite tid men ge inte upp! Det är inte omöjligt!!

Angående din andra fråga om hur det är att hitta kompisar här nere, det var ganska enkelt tycker jag. Jag har till och med kunnat välja vem jag vill umgås med, inte känt mig tvungen att umgås med någon/några bara för att det var den/de enda jag hade att vara med. Rike hittade jag när jag skrev på Couchsurfing.com's Nantes forum. Jag skrev om det var någon som var Au Pair i Nantes, hon googlade "au pair nantes" och hittade mitt inlägg och svarade och på det viset är det. Det gäller att söka på tex. facebook, aupairforum.se, google, gå med i en språkkurs, vara social, öppen för nya saker och nya personer. Jag tror det är väldigt viktigt, att verkligen själv försöka att skaffa vänner också. Men om det var svårt, nej det tycker jag inte för att vara ärlig.

Hur kändes det att komma tillbaka till Sverige efter fyra månader utomlands?
Att komma tillbaka till Sverige efter fyra månader var väldigt annorlunda. Att knappt hört svenska i verkligheten förutom när jag pratat med Sara var väldigt annorlunda det med. Och eftersom jag hade så lite tid i Sverige, endast 8 och en halv dag så kändes det mer som en snabb semester. Det jag prioriterade var verkligen att umgås med min familj och hinna träffa kompisar. Jag hann knappt känna hur det var att vara tillbaka hemma igen. Det kändes bara annorlunda och rätt konstigt att vara tillbaka. Allt kändes som det stått stilla, inte bara på Gotland men även i Sverige. Det var samma Sverige som jag kom tillbaka till men jag var inte densamma när jag kom hem. Mina 5 månader har gjort mig till en annan person. Det är inte bara en klyscha, det är sant. Det finns ingen del av mig som ångrar att jag tog steget att flytta utomlands ensam utan en organisation. Jag kunde knappt förstå att jag var tillbaka, det är nu i efterhand jag har förstått det. Jag gick så länge under december och drömde om hur det var att komma tillbaka så det var som en dröm.

Saknade du Frankrike eller uppskattade du den svenska kulturen mer?
Eftersom det var jul så uppskattade jag en himla massa att umgås med familjen och den svenska maten och att göra allt det jag hade saknat att göra här i Frankrike. Det var nog en blandning, jag saknade väl mina vanor och faktiskt mina kompisar här men det var ingen dålig saknad. Det var en mix, jag har verkligen lärt mig uppskatta saker i Sverige efter min tid här. Jag har fått en ny bild av mycket, nya perspektiv och jag har framförallt upptäckt vilket bra land Sverige är och vad vi kan vara lyckliga att bo där - dessa tankar hade inte jag innan, jag ville mycket bort och se något nytt och annat utomlands.

Har du någon fransk vana du skulle vilja införa i Sverige också?
Haha att äta ost. Inte skivbar svensk utan fransk ost, cravings. Juste, att verkligen vara "carpe diem", här är jag det. Jag tar vara på varje dag eftersom jag vet att detta inte är föralltid. Jag gör verkligen saker varje helg, tar vara på tiden och har roligt. Och att inte vara så typisk svensk, vara lite mer fransk, tror alla svenskar skulle må bra av att vara lite franska ibland.

Du verkar mindre pepp på att vara aupair nu än förut, liksom att det inte är lika roligt. varför? :(
Haha sorry men detta var den roligaste frågan. Jag förstår inte? Jag är verkligen jätte jättenyfiken på vilket sätt detta syns i mitt sätt att skriva? Är det mer som uppfattar det så här?
För att besvara frågan och vara ärlig, det går så mycket enklare nu än vad det någonsin gjort men att dessutom fått en knäpp valp på köpet är inte det roligaste. Att vakna tidigt en lördag av barnskrik, att veta att man aldrig kan somna i soffan efter sett på tv, att inte kunna vakna upp på dåligt humör, att alltid prestera, att alltid vara trevlig och att inte vara helt hemma. Jag är verkligen jättenöjd med min värdfamilj, kunde inte fått det bättre men efter 5 månader som Au Pair så är man troligtvis inte lika positiv som i början. N är hur gullig som helst men det är mest det andra, att inte vara helt hemma och så. Men förklara annars hur du menar så kan jag svara på det! Jag har faktiskt inte tänkt på detta innan jag fick kommentaren. Jag frågade mina kompisar och de var överrens, såklart man inte alltid kan vara på sitt bästa humör och det syns här i bloggen. Man måste kunna ha en dålig dag. Men det här är absolut inget jag tycker är tråkigt, inte alls! Tvärt om!

Jag skulle gärna höra hur det har varit med hemlängtan och hur du har hanterat det :)
Jag har varit så lyckligt lottad angående hemlängtan tycker jag. Det var i december då jag visste att hemresan närmade sig som jag längtade hem, men mest för att bara komma hem och pausa och träffa de jag tycker om. Mina första dagar i Frankrike, då längtade jag hem. Jag skypade med familjen och åt svenskt godis och tittade på svenska filmer, svensk tv och bilder. I december tillät jag mig själv att gråta och det var bra. Skype är det bästa som finns vid hemlängtan.

Vad är det du tycker är bättre med Frankrike än Sverige? Och vad anser du sämre? :)
Jag svarar på den här frågan i ett kommande inlägg, det blir för långt ;)

Vad vill du göra efter ditt au pair år är slut?

Jag har ingen aning alls vad jag vill göra när mitt Au Pair-år är slut, alla dörrar står öppna. Jag är iallafall 98% säker på att jag inte vill börja plugga, jag har inte sett tillräckligt. Mina planer har tidigare varit på att vara Au Pair i Spanien eller London men redan nu känner jag att ett år som Au Pair, det är tillräckligt. Och jag skulle bara bli besviken då min kommande Au Pair-familj inte ens skulle vara i närheten av hur bra min nuvarande är. Antingen åker jag utomlands för att bara plugga något språk, åker på volontärresa, stannar hemma på Gotland ett tag och jobbar en massa för att få ihop pengar och sedan tågluffa, åka till Japan, backpacka eller något. Jag har ingen aning!

Tack för alla frågor, om ni undrar något mer, tveka inte att fråga :D Ni kan också skicka mejl till 1mikaelaahlen@gmail.com om ni hellre mejlar än kommenterar på bloggy.


FRÅGESTUND

Efter att ha varit här i Nantes i snart fem månader så tänkte jag, vad sägs om en frågestund? Ni kan fråga allt mellan himmel och jord :)))))) à toute!

Hitta värdfamilj

Jag har fått några kommentarer om jag kan berätta lite om hur jag valde min värdfamilj och svaret är SJÄLVKLART.
Jag åker privat, det vill säga jag har ingen agentur eller organisation som jag kan vända mig till eller som har ordnat allt åt mig. Jag och min värdfamilj har ordnat allt själva. Jag är väldigt, väldigt nöjd med detta, kände inte för att betala massa avgifter till en organisation när jag lika gärna kunde göra det själv. Dessutom vet jag allting, jag och värdfamiljen har kommit fram till allt tillsammans, alla regler och avtal. De går självklart efter riktlinjerna här i Frankrike, det vill säga det som är lagligt här.
En till anledning till att jag inte valde en organisation var att jag inte hade den erfarenhet som de kräver, 200 timmar med barn. Jag hade ingen erfarenhet alls innan jag åkte hit och det visste min värdfamilj om. Jag sa att jag skulle göra mitt bästa och de kunde hjälpa mig hur jag skulle göra om jag var osäker.

Till själva processen då! Jag registrerade mig på aupair-world.net den 22/2-2012 och valde från början att jag ville åka till Frankrike, Spanien eller England eftersom det är språken jag behärskar. Fick ett svar från en familj i Sevilla, Spanien men det kändes så oseriöst så jag avslutade den kontakten. Kommer inte ihåg exakt men efter ett tag var jag mer och mer säker på att det var Frankrike jag ville till. Man kan välja om man helst vill bo i en stor eller liten stad eller på landet och jag valde alla alternativ och alla områden i Frankrike. Det kom svar från olika familjer men ingen som kändes som den rätta. En familj utanför Rennes (en och en halv timme med bil från Nantes) kändes till slut väldigt bra. Vi hade mycket kontakt på mejl innan jag till slut bestämde mig för att tacka nej till dem eftersom jag inte ville bo på landet. Jag har bott på landet nästan hela mitt liv och nu ville jag uppleva något nytt. Att vara tvungen att köra bil i en halv timme för att komma till Rennes kändes inte så lockande. Nu hade jag också ändrat mig om var jag ville bo, jag ville bo i Paris.
Jag ändrade min profil att jag ville bo i Paris och fick en del ansökningar. Bland annat en familj i Saint-Germain-En-Laye, Poissy och Puteaux. Jag fick också en ansökan från en familj i Nantes, alltså min nuvarande, fastän jag skrivit att jag ville till Paris och detta är jag så glad över. Jag läste deras brev som de skrivit och kände redan då, det här känns riktigt bra. Jag svarade en halv timme senare och likaså de. Kommer ihåg att mamma sa efter jag läst mejlet för henne: "du måste svara direkt, nu! skynda!" Vi skickade minst två mejl varje dag och det kändes riktigt bra alltihop. Det var den 15/4 som jag fick kontakt från familjen. 6 dagar senare, den 21/4 skypade jag en timme med familjen och allt var på franska. Alla våra mejl och skypesamtal har varit på franska. Efter samtalet på Skype kändes allt så bra. Jag är deras första Au Pair men för mig är det positivt!
Den 22/4 svarade de att de ville att jag skulle jobba för dem, riktigt glad blev jag!  Den 26/4, fyra dagar senare bokade jag en enkel flygbiljett till Paris och tågbiljett Paris - Nantes. Vi höll stadig mejlkontakt under de fyra månaderna och skypade två gånger till.

Jag visst inget mer om familjen än det som stod på pappret, vissa tyckte det var en aning tokigt att inte åka med organisation och utan att ha träffat dem men inte jag. Jag gick på min magkänsla och den stämde till 100%! Ett tips är att skypa med familjen och vara säkra på att ni båda är överrens, om du inte är det säg det så kanske ni kan komma fram till något tillsammans. De har endast ett barn och det kändes också bra för mig eftersom jag inte har någon större erfarenhet. Detta har faktiskt inte varit något problem måste jag säga, allt har gått bra! Ett annat tips är att inte vara för bestämd om var man vill bo, landet är viktigt att man är säker på men inte staden tycker jag. Det allra viktigaste är familjen. Om familjen känns bra så kommer säkert staden också göra det!
Om ni har några frågor, tveka inte att fråga!

Q/A

Fick en fråga och jag råkade skicka en tom kommentar så jag svarar här istället:

"hur är det när pappan är borta? =D typ mycket att göra, osv, bara allmänt!"

Jag måste vara ärlig och säga att det är absolut ingen skillnad. Med tanke på att jag bara tar hand om N på vardagarna och under lunchen och 16.30-18.30 så är det alltid bara vi. På kvällarna tar föräldrarna hand om honom så mamman sköter det själv. Jag märker faktiskt ingen skillnad vilket är skönt! Det är som vanligt ungefär, bara en person mindre här hemma!

Q/A

Jag fick en fråga igår här i bloggen som jag svarar på i ett inlägg, kanske fler funderar över detta?

Är det inte tråkigt när det blir lite "enformigt"? Typ kliva upp, hämta från skolan, åka till stan/gå till parken, bada, middag...

Jag förstår precis vad du menar! Under veckorna är det ungefär samma saker som görs. Men jag har även fritid, minst tre timmar per dag och efter klockan 18.30 är jag ledig. Om man jämför med många andra jobb så är de också ganska enformiga? Ungefär samma saker varje dag? Jag gillar det här, jag tycker om rutiner. Att jag vet vad som händer, kontrollfreak kan man också kalla mig.
Helgerna är alltid lediga så då får jag fritid. Men som du skriver, enformigt, jo visst. Det är ungefär samma saker men varje dag är det nya saker som N gör, vi försöker variera det lite med olika parker och göra olika saker. Och det här är mitt jobb. Jag vet inte riktigt hur jag ska svara, det blir ett litet flummigt svar. Det är alltid saker som händer, saker som inträffar så det känns aldrig som om det är samma saker som sker. Jag har hittills aldrig kännt som om jag gör samma sak varje dag, det har jag aldrig tänkt på. 
Jag kan säkert fördjupa mitt svar ytterligare, om någon undrar något mer om detta eller något annat, tveka inte att fråga. Jag svarar jättegärna så gott jag kan!