Sådär. Resan till Nantes och Frannkrike började runt klockan ett, måndagen den 13 augusti. Jag, pappa och lillebror åkte hemifrån med mina 68,4kg i bagage. 

Åkte förbi jobbet och lämnade nycklar och kläder samt sa hej då. I sista stund skaffade jag också en försäkring så den åkte vi också förbi och ordnade. Sedan bar det av till båten. Där mötte vi mamma och sedan några kompisar, Lovisa Ghadir och Clara. Rörd av att ha så fina vänner som kom och vinkade hej då. Det blev kramar och hej då. Till sist var det bara jag, mamma, pappa och lillebror. I nästa sista stund gick vi genom terminalen och där stod vi, en meter ifrån varandra men ingen fick gå närmare på grund av att vi passerat incheckningen. Min lillebror åkte med mig till Sthlm för att hjälpa mig med väskorna. Jag grät inte riktigt, jag hade verkligen inte förstått att jag lämnade mitt hem just då. Jag hade tårar i ögonen men vågade inte riktigt släppa ut dem. Vi gick sedan bort till väsklämningen och när jag sedan vänder mig om så ser jag en av mina kompisar, Malin. Hon står med mina föräldrar och vinkar. Vi vinkar tillbaka från cirkus 15 meters avstånd. Jag går fram så långt jag får, cirka 5 meter nu. Hon frågar personalen om hon får säga hej då men får ett nej tillbaka. Jag vet inte riktigt vad som hände sedan, men vi båda storgråter. Hon går fram och vi kramar varandra hej då. (Skulle lätt kunnat vara en scen ur en film, haha) Jag hör personalens walkie-talkies : "Vi kan inte öppna dörrarna, vi har två kvar vid incheckningen." Jag säger sedan hej då och vi går ombord. Jag gråter hela biten till båten, folk tittar, jag bryr mig inte. Jag gråter där jag sitter, krokodiltårar! Det var där jag förstod att jag flyttade. Där släpptes ribban och tårarna kom. I floder. Jag tror aldrig jag har gråtit så mycket... :] okej nu ska jag inte skrämma er som ska åka, men det var det sorgligaste och värsta jag varit med om, att säga hej då till sin familj och sina vänner.

Pappa ringer mig sedan och han säger: "Gå upp på däck, i båtens högra körriktning." Jag går upp på däck och ställer mig vid staketet. Jag tror jag grät där med. När vi sedan åker längs den säkert 1 km långa piren gjord av stora stenblock ser jag pappa stå och vinka. Jag vinkar tillbaka. Båten fortsätter och jag sedan mamma och Malin stå och vinka. Jag stod kvar där i en halvtimme och vinkade. Vinkade hej då till världens finaste familj, mina vänner och min ö. Hur mycket jag än har hatat Gotland så är det alltid platsen där jag tillbringade 13 år av min barndom. Jag skrev sedan på min twitter (thisismikaela): "det är bara min pappa som kommer på idéen att gå längst ut på piren för att vinka hej då." och "Det känns som jag är med i Titanic, vinkar hej då till nära och kära. Hoppas bara att båten inte krockar med ett isberg."

Vi kom sedan fram i Nynäshamn och tog pendeln till Centralen där det blev sushi. Sedan buss till Vaxholm och farmor där vi sov.
I tisdags, 14e augusti, spenderade jag hela dagen med lillebror och farmor i Stockholm Vi hälsade även på farfar.
I onsdags, 15e augusti, den RIKTIGA flyttdagen hämtade taxin oss vid halv åtta. Fyrtio minuter senare var vi på Arlanda. Det var en del krångel där med min ena väska, eftersom jag skulle betala för den. Den vägde nämligen 31,6kg. SAS-arbetaren vid baggage drop: "Du vet att det är verkligen inte bra att packa såååå här mycket". Sur blick. Jag: "Nej jag vet men det var inte så lätt att packa för ett år...." SAS-arbetaren: "MEN GUD! Det kan jag förstå!!"

Allt gick iallafall bra, förutom att bror tappade mitt helt nya OPI-nagellack i golvet, men du är förlåten! Jag sa hej då till farmor och lillebror vid säkerhetskontrollen. Det var inte lika sorgligt som sist. Fördrev typ 20 minuter där, aldrig haft så lite tid men det var för att vi väntade in i det sista med att jag skulle gå genom kontrollen. Hade min favoritplats igen, Rad 4, plats A vid fönstret. 12.50 landade vi i Paris, 20 minuter tidiga. Jag gick ut från bagagehämtningen 13.25 och kollade var bussarna var. Jag var inte helt säker men tänkte att jag kunde fråga informationen och ställde mig i kön. Precis när jag ställt mig i kön insåg jag; jag kan detta, varför inte testa om det är den utgången som jag tror att det är? Där blev jag erbjuden taxi typ 20 gånger men gick mot bussen. 13.29 lämnade jag väskan och 13.30 gick bussen. TIMING eller vad? 30 grader var det då utomhus.

Lite komiskt att det jag såg när jag tittade ut till vänster, några minuter efter vi lämnat flygplatsen var en enorm blå byggnad med gula bokstäver IKEA. Log för mig själv där jag satt på flygbussen mot Paris och i hörlurarna spelades Robbie Williams. De som känner mig vet hur mycket Robbie betyder. Come Undone spelades och jag blev rätt övertygad om hur bra detta kan bli.
Jag kom fram på Montparnasse, ett apotek visade att det var 37 grader utomhus!! Jag åt min lunch och läste svenska skvallertidningar. 16.55 gick mitt tåg och såklart hade jag vagn 20 av 20 vagnar, alltså längst bort. Jag gick med 68 kg packning, säkert en kilometer i 32 graders värme. Såg film på tåget som saknade AC och 19.07 hämtade min värdfamilj mig på perrongen!